Hej,
När det gäller finanspolitiken bekänner jag mig just nu till ”realistisk optimism”. Vårt parti är i rörelse, men jobbet är i mina ögon inte klart. Jag har noterat och välkomnat att Magdalena Andersson nyligen påtalat vår öppenhet för lånefinansiering av infrastrukturprojekt med stor klimatnytta.
Kärnan i vad vår socialdemokratiska förening handlar om har nu en reell chans att bli verklighet. Det kan därför vara värt att påminna om att vice ordförande Eira Arb Zachrisson förde Göteborgs partidistrikts talan, medan jag talade för Stockholms partidistrikts ekonomiska politik, sida vid sida med progressiva distrikt runtom i Sverige, vid den partikongress som i riktlinjerna slog fast just den kompromiss som Magdalena Andersson hänvisade till.
Sedan bildandet 2018 har de interkontinentala finanspolitiska vindarna vänt. Sverige är i otakt med de internationella expertorganens analyser och råd, fackliga ekonomer, akademiska ekonomer, många och starka näringslivsröster. Budskapet om att vi har råd och borde använda vårt finanspolitiska handlingsutrymme ljuder nu från statens egna expertorgan och utredningar, nu senast Långtidsutredningen.
Nu är inte tiden att luta sig tillbaka. Vår förenings politiska analys har hela tiden varit att vi socialdemokrater som parti inte har inte råd att vara defensiva. Tvärtom, vi behöver ta ett fast grepp om taktpinnen i den debatt pågår för fullt och inför allmän beskådan. En parlamentarisk kommitté har nyss påbörjat översyn av det finanspolitiska ramverket.
Väl där kan och bör vi ha is i magen. Det ligger inte i vårt, dvs folkflertalets, intresse att binda upp oss i en bred överenskommelse om den inte är tillräckligt bra. Vi kan stillsamt notera att politiken allt mer hamnat i otakt med ekonomkåren, fackföreningsrörelsen, företagen och våra grannländer. Vi kan inte låsa in oss i att gå i otakt ytterligare en lång för att exempelvis SD och M är motsträviga.
Breda överenskommelser kan vara viktigt, men om vi behöver röra oss en bit längre från vårt nuvarande kongressbeslut om balansmål kombinerat med lån till stategiska infrastrukturprojekt, så behöver M och SD röra sig betydligt mer än så. När nu KD och L tydligt markerat nya positioner så finns faktiskt nya majoriteter att bygga. Vi kan och bör som parti driva den förändringen framåt.
En väg att gå är att göra som Långtidsutredningen och tidigare Jämklihetskommissionen förordat och fastslå ett underskottsmål. Jag ser inte det som den bästa vägen.
En annan väg att gå är att definiera vilka offentliga investeringar som behövs kommande 8-10 år för klimatomställning och ekonomiskt välstånd och lånefinansiera dessa. Det är vägen som vår tidigare koalitionspartner MP har slagit in på och en väg som signalerades redan direkt efter vår egen partikongress 2021.
Budgetsaldot/det finansiella sparande blir vad det blir. Vi har att förhålla oss till EU:s ramverk, men jag har svårt att se att det i praktiken innebär någon begränsning. Vi är ju inte i närheten av vare sig 60 procents bruttoskuld som andel av BNP eller tre procents budgetunderskott i normalt konjunkturläge.
Så här är mitt förslag till arbetsordning framåt:
1. Svara på frågan: Vad vill vi?
a. Vilka investeringar bör genomföras under tidsperioden?
b. Vilken nivå på välfärden eftersträvar vi?
c. Vilken finansiering behövs då? (effektiviseringar, skattereform, ramverk)
2. Förhandla med möjliga parter i ny majoritet bakom en helhet som svarar på 1a-1.c.
3. Överväga överenskommelse med Moderaterna som innebär någon form av justering.
Hälsningar
Markus Kallifatides
Ordförande i Reformisterna