3.4 Förslag: Justera skuldankaret med hänvisning till de stora globala förändringarna under 2020-talet

Den ekonomiska krisen i kölvattnet på coronapandemin är inte en vanlig konjunkturnedgång utan en exceptionell situation. Väldiga summor satsas nu för att hålla företag och löntagare under armarna och ge nödhjälp till sjukvården. I coronakrisen spår har majoriteten av drabbade länder i världen ökat sin skuldkvot betydligt. Även i Sverige har skuldkvoten ökat. Denna typ av unika händelse blir därför en möjlighet att justera det svenska skuldankaret – som redan innan krisen låg långt under EU:s skuldgräns och nästan omatchat lågt i jämförelse med andra europeiska länders skuldkvoter. Coronakrisen har också visat att den rekordlåga svenska skuldkvoten inte hjälpt Sverige på det sätt som det var menat. Tyskland, Finland, Japan, Österrike, Belgien och Nederländerna har kunnat möta krisen med kraftfulla satsningar (och i vissa fall större än Sveriges), trots att deras skuldkvoter var betydligt högre än den svenska vid krisens inledande skede.

Att försöka ”ta tillbaka” de pengar dagens krissatsningar kostat och återgå till en skuldkvot om 35% av BNP vore både onödigt och kontraproduktivt för återhämtningen. Som förklarats tidigare skulle detta förlänga nedgången och förhindra nödvändiga samhällsinvesteringar, inte minst på klimatområdet. De skulder som krissatsningarna ger upphov till bör istället genom ett förändrat finanspolitiskt ramverk sakta ”smälta bort” genom tillväxt och inflation, såsom varit fallet efter flera tidigare allvarliga kriser. I slutändan bör även statsskulden tillåtas att landa på en högre nivå än tidigare skuldankare.

Om ett nytt skuldankare även framledes ska ingå i det finanspolitiska ramverket bör det sättas med utgångspunkt i de globala förändringar som skett 2020 och på en nivå där viktiga samhällsinvesteringar kan genomföras utan att tränga ut nödvändiga välfärdssatsningar.