3.3 Förslag: Separera drift och investeringar i statsbudgeten

Reformisterna anser att statens utgifter bör delas upp i en driftsbudget för löpande utgifter och en investeringsbudget som kan finansieras med lån.

Driftsbudgeten bör finansieras av skatteintäkter. I driftsbudgeten ingår statens löpande utgifter, såsom löner, barnbidrag, pensioner och bidrag till sjuk- och äldrevård i kommuner och regioner. Driftsbudgeten bör styras av ett balansmål som innebär att skatteintäkter och utgifter är lika stora över tid. Det betyder att driftbudgeten kan gå med underskott i lågkonjunktur men att detta då ska kompenseras med överskott i högkonjunktur. Det är nödvändigt att inte låta minskade skatteintäkter i lågkonjunktur slå igenom i nedskärningar. Det riskerar annars att leda till en nedåtgående spiral med ökad arbetslöshet, minskad produktion och ännu lägre skatteintäkter. Finansminister Magdalena Andersson har redan ställt sig positiv till ett skrotat överskottsmål till förmån för ett balansmål, inte långt från det balansmål Reformisterna förespråkar.23

Investeringsbudgeten bör kunna finansieras både av skatteintäkter och långsiktig upplåning. Att investeringar finansieras med lån så att kostnaden slås ut på investeringens hela livstid är en självklarhet i näringslivet och för hushåll, men även kommunernas investeringar lånefinansieras. De flesta privatpersoner som för trettio år sedan lånade till en bostad är idag mycket glada att de inte väntade tills de hade pengarna kontant, utöver att de också haft någonstans att bo de senaste decennierna. Lika glada är även de små företag där lån möjliggjorde en stor investering som gjort dem mångdubbelt större än de en gång var.

Att staten med dagens finanspolitiska ramverk tvingas ”spara ihop” till investeringar leder till att viktiga samhällsinvesteringar uteblir. De stora möjligheter till framtidssatsningar som möjliggörs av det faktum att staten idag kan låna närmast gratis, eller till och med till negativ realränta, går till spillo. Finansministern och Sveriges regering har redan använt liknande argument för lånefinansiering i diskussionen kring gröna obligationer och byggandet av höghastighetsjärnvägar. Reformisternas förslag är att ett genomtänkt och ansvarsfullt ramverk införs så att resonemanget också kan bli giltigt för fler välbehövliga investeringar, såsom satsningar mot bostadsbrist och investeringar centrala för industriell förnyelse och omställning.

Investeringsbudgeten bör långsiktigt bestå av dagens existerande offentliga infrastrukturplan, finansieringen till en statlig investeringsbank samt nya infrastruktursatsningar som är lämpade att finansieras genom Riksgälden.

Vi föreslår lånefinansiering av de planerade statliga investeringar som enligt dagens budgetregler bekostas med skatteintäkter. Effekten av detta blir i teorin att skatteintäkter på ca 115 miljarder kronor frigörs. Dessa kan användas till välfärdssatsningar eller ökad investeringstakt. I dess helhet begränsas dock budgetens möjlighet att gå med underskott av EU:s finansiella ramverk. Av den anledningen valde Reformisterna i 2019 års Reformbudget att hålla statens lånefinansiering på omkring 70 miljarder för att landa i total offentlig upplåning, med kommuner inräknat, på två procent av BNP, en procentenhets (≈50 miljarder) marginal till EU:s underskottsgräns.

Sedan coronakrisen är EU:s underskottsregler upphävda, och behovet av långsiktiga investeringar och omedelbara krisåtgärder större. Detta möjliggör större totala underskott i under de kommande åren. Den långsiktiga frigjorda summan av förändringen beror därför långsiktigt på EU:s framtida ramverk, BNP-tillväxten och Sveriges strategi kring den svenska skuldkvoten. Sett till utplanad skuldkvot, kommer ett nytt finanspolitiskt ramverk, tack vare BNP-tillväxt, långsiktigt dock kunna frigöra minst 60 miljarder årligen för ytterligare investeringar eller välfärdssatsningar.24





23SvD (2019) Finansministern vill slopa överskottsmålet

24Katalys (2019) Tre sätt att finansiera välfärden