2​ Bedömning av det ekonomiska läget

Världsekonomin var i fritt fall under coronapandemin 2020–2021. Arbetslösheten skenade och produktionen föll. På flera håll, exempelvis USA och Sydafrika, har stor social oro uppstått. Den snabba utvecklingen av vaccin och påbörjade massvaccinationer har öppnat för ekonomisk återhämtning åtminstone i rikare länder som Sverige.34 I många stora länder med lägre inkomstnivå, som Mexiko och Sydafrika, väntas återhämtning till nivån före pandemin ta någonstans mellan tre och fem år, i stora delar av Europa kanske tre år, medan såväl USA som Sverige ser ut att kunna återhämta sig snabbt.35 Denna generellt sett snabba återhämtning är en följd av de enorma krisåtgärder som satts in globalt, med historiskt stora offentliga underskott samt expansiv och oortodox penningpolitik. Men osäkerheten om pandemins fortsatta utveckling kvarstår, och detta i kombination med Storbritanniens utträde ur EU påverkar den exportberoende svenska ekonomin.

Redan nu ser vi att arbetslösheten minskar, att tillväxten tilltar och att det finansiella läget för offentlig sektor kraftigt förstärks. Men samtidigt riskerar tickande bomber från både den tidigare högkonjunkturen och själva krisresponsen att brisera. Centralbankernas låga räntor har lett till uppblåsta priser på finansiella tillgångar och höga skuldnivåer. I Sverige är en kraftigt ökad privat skuldsättning, delvis orsakad av bostadsbrist och låg inflationstakt, särskilt oroande. Detta riskerar att skapa långvariga problem i svensk ekonomi, problem som skulle kännas i nästan alla svenskars plånböcker, men särskilt hos de mest sårbara och utsatta. 

Ett lika stort och anmärkningsvärt, men positivt, faktum är att de stora staterna nu söker gemensamma vägar framåt för att finansiera krisåtgärder efter att privat näringsliv hålls under armarna av det offentliga under krisen. Internationella förhandlingar om skatter för företag och företagsägare är nu intensiva och även detta kommer att ha stor inverkan på Sverige.

På hemmaplan har den svenska socialdemokratiskt ledda regeringen agerat snabbt för att möta den ekonomiska nedgång som följt på coronakrisen. Bland de största satsningarna finns tillfälliga sänkningar av arbetsgivaravgifter, korttidsarbete (även kallat korttidspermittering) och ett så kallat omställningsstöd för företag med intäktstapp. Flera tillfälliga förändringar av a-kassan och andra socialförsäkringar har också genomförts.36 Många av satsningarna har främst syftat till att rädda företag och har varit väldigt dyra, det gäller inte minst den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften. Den höger som sedan hösten 2020 ropat efter statsfinansiella åtstramningar så nära i tiden som våren 2020 efterfrågade icke-behovsprövade direktbidrag till företag på över 100 miljarder i månaden. I samband med höstbudgeten 2020 lade Sverigedemokraterna ett ekonomiskt närmast vansinnigt förslag om en engångsutbetalning på 10 000 kronor var till alla medborgare – detta till en nettokostnad av 82 miljarder kronor. I efterhand kan det konstateras att företagsstöden som genomfördes i krisens första skede faktiskt inte behövdes i den utsträckning som först befarats, och att det var klokt av den S-ledda regeringen att inte gå med på samarbetspartiernas krav på ytterligare sänkta arbetsgivaravgifter eller högeroppositionens än mer ansvarslösa förslag. 

Större framtidsinriktade satsningar på offentliga investeringar och aktiv utbildnings- och arbetsmarknadspolitik hade däremot varit både önskvärt och genomförbart i ett läge med hög arbetslöshet och stora tydligt identifierade investeringsbehov. Återhämtningsinsatserna skulle i mycket större utsträckning behövt anpassas utifrån klimatmålen och användas för en seriös grön återhämtning och omställning. Klimatpolitiska rådet kritiserade regeringen i mars 2021 för att enbart en tiondel av återhämtningsinsatserna bidragit till klimatmålen, och påpekade att andra EU-länder tydligare kopplat återhämtningen till klimatomställningen.37

Sverige har fortfarande ett gott utgångsläge för att föra en verkligt expansiv finanspolitik och ta sin an den dubbla utmaningen att ställa om till ett klimatsmart samhälle och minska klyftorna. Pandemin har haft mycket begränsad inverkan på Sveriges offentliga finanser. Hos vissa, också inom socialdemokratin, finns en olycklig föreställning om att landets beredskap för att möta pandemin med akuta ekonomiska krispaket hängt samman med Sveriges nivå på den offentliga upplåningen före krisen. Lyfter man blicken och ser på vår omvärld blir det tydligt att något sådant samband inte finns. De svenska ekonomiska krisåtgärderna har varit mycket blygsamma i ett internationellt perspektiv och många länder med betydligt högre skuldsättning har utan några problem kunnat genomföra mångdubbelt större akuta åtgärdsprogram för att skydda liv, hälsa, företag och arbetstillfällen. 

Det går även att ställa sig frågan om inte den svenska beredskapen för att hantera pandemin hade varit större om vi prioriterat välfärdssatsningar framför skuldavbetalningar åren före 2020. Det är hög tid att nu en gång för alla göra upp med den åtstramningsdoktrin som bitit sig fast i Sverige alltsedan finanskrisen i början av 1990-talet.

Det finns givetvis en stor osäkerhet om huruvida det internationella samfundet kommer att kunna genomföra den återhämtningspolitik som behövs. För Sverige, som är ett litet och handelsberoende land, har sådant som president Trumps politik, Brexit och handelskrig varit skäl till särskild oro. Detta inte enbart för att rådande handelssystem varit under attack, men också för att det internationella samfundets förmåga att gemensamt hantera kriser kraftigt försvagats under Trumps presidentskap. Joe Bidens makttillträde i USA och nya tongångar i EU, inte minst från Europeiska kommissionen, framstår dock som lovande. Positiva tecken till trots framstår EU:s ställning emellertid fortfarande som skör i ljuset av den starkt nationalkonservativa våg som sveper över kontinenten.

Bakgrunden till denna utveckling är den permanenta massarbetslösheten, den starkt förhöjda utsattheten, otryggheten på arbetsmarknaden och de kraftigt ökande inkomstskillnaderna. Sociokulturella motsättningar växer fram i både den gemensamma marknadens och interkontinentala migrationens spår. Coronapandemin utgör ett gyllene tillfälle att mobilisera för en ekonomisk politik som syftar till att bryta arbetslöshetens grepp och i Sverige återuppfinna en ekonomisk, utbildnings-, arbetslivs- och arbetsmarknadspolitik som ger full sysselsättning och stabil inflation.38 Med utgångspunkt i dessa utmaningar och förutsättningar är det tydligt för Reformisterna att en investeringsdriven reformagenda bäst kan hantera och adressera: 

• Coronakrisens efterverkningar

• Den skenande sociala och ekonomiska ojämlikheten

• Den tilltagande klimatkrisen

• De skriande välfärds- och investeringsbehoven

För att få till stånd en sådan reformagenda krävs ett nytt finanspolitiskt ramverk i kombination med en aktiv stat som mobiliserar såväl offentligt som privat kapital till storskaliga klimatinvesteringar.

​Reformisterna föreslår: 

• Ett nytt ramverk för den ekonomiska politiken

• Reformer för en starkare välfärd, klimatomställning och full sysselsättning

• En skattereform för ökad jämlikhet, utbyggd offentlig sektor och rättvis grön omställning.

Reformisterna har i denna Reformbudget valt att inte fokusera på tillfälliga krisåtgärder, utan istället siktat in sig på de långsiktiga strukturreformer som behövs för att skynda på återhämtningen och bygga ett starkare och mer motståndskraftigt samhälle i god tid innan nästa globala kris slår till.