1.2 En politik som finansierar och avmarknadiserar välfärden

Samhällsutvecklingen sedan 1980-talet har slagit hårt mot många. Situationen för en stor del av Sveriges pensionärer är idag ovärdig ett välfärdssamhälle. Sverige har den högsta andelen fattiga pensionärer i Norden. 2017 levde drygt 12 % av de äldre, 245 000 personer, under fattigdomsgränsen. En majoritet är kvinnor som haft arbetaryrken.10

Även inom övriga delar av välfärdssystemen syns bristerna. Idag saknas utbildad personal inom flertalet välfärdsområden, inom hälso- och sjukvården saknas framförallt sjuksköterskor, men inom primär-, specialist- och förlossningsvården saknas även undersköterskor och läkare. Vårdköerna har blivit längre. Var fjärde plats på vård- och omsorgsboenden har försvunnit sedan år 2000, trots att andelen äldre har ökat. Decennier av åtstramningar inom äldreomsorgen har lett till en ohållbar arbetssituation där personalen sliter för att ge god omsorg och ofta själva blir sjuka av stressen. Coronapandemin har på ett tragiskt sätt synliggjort äldrevårdens brister: många äldreboenden har varit oförmögna att skydda de äldre och självklar skyddsutrustning har saknats.11 Marknadisering, underfinansiering och eftersatthet präglar flera av socialtjänstens övriga ansvarsområden. Grund- och gymnasieskolan brottas med försämrade resultat och växande ojämlikhet. Samtidigt undermineras förtroendet för det gemensamma av privatiseringsskandaler som Nya Karolinska och obscena vinster för friskolekoncerner.

Som beskrivs i Reformisternas rapport om En ny socialdemokratisk välfärdsmodell12 är välfärdens kris tredelad:

1. Krypande åtstramningar har över tid skapat en uppenbar resursbrist i välfärden.

2. En utveckling av välfärdens styrning och organisering, där marknaden prioriterats framför välfärdens uppdrag och ändamål.

3. En förskjutning genom juridiken av makten över välfärden bort från våra folkvalda och mot marknaden.

I denna Reformbudget fokuserar Reformisterna på det första problemet: resursbristen. Dagens bistra verklighet är att den svenska välfärden saknar pengar. Skattekvoten, alltså skatter och sociala avgifter som andel av BNP, har minskat ända sedan 1990-talet. 1999 låg skattekvoten runt 49 %. Idag är den nere på 42,1 % och faller 2022 troligtvis under bottennoteringen på 42,0 % under åren med alliansregeringen. Om skattekvoten hade legat på samma nivå som vid millennieskiftet hade skatteintäkterna i år varit nästan 350 miljarder kronor högre – en summa som motsvarar mer än tio svenska polisväsenden. Till detta bör räknas en rad ideologiskt motiverade utförsäljningar av i många fall väl fungerande offentliga företag som över tid hade lämnat betydande utdelningar till statsbudgeten.

Sverige har under lång tid fört en extremt stram budgetpolitik, en politik som Sverige blir allt mer ensamt i världen om att förespråka. Politiken var möjligen motiverad på 1990-talet, men idag har den förvandlats till en idémässig zombie som förlamar det politiska handlingsutrymmet. Sverige har numera bland de lägsta statsskulderna i Europa – även efter pandemiårets krispaket. Samtidigt står landet inför stora, strukturella samhällsutmaningar.14 Allt fler forskare har sedan länge påpekat att det här är till skada för Sveriges ekonomi och långsiktiga samhällsutveckling.15

De nedskärningar som följt i spåren av den kraftigt sänkta skattekvoten och den finanspolitiska tvångströjan har fått en rad allvarliga konsekvenser. Välfärdsstatens urholkning och de växande klyftorna har under lång tid gött nationalistiska och högerpopulistiska krafter. Politikens handlingsförlamning har med rätta skapat frustration, vilket fångats upp av krafter på den yttersta högerkanten. Idag har utvecklingen gått så långt att dessa krafter utmanar demokratiska fri- och rättigheter. 1930-talets skugga svävar ånyo över vår samtid.