En ökad befolkningskoncentration till landets större tätorter är ett strukturellt problem för Sverige. Konsekvensen blir att glesbygdskommuner får stora svårigheter att klara av kompetensförsörjningen av välfärden. På motsvarande sätt innebär urbaniseringen att arbetsmarknaden på gles- och landsbygd blir lidande samtidigt som städerna upplever ett starkt tryck på bostäder och kollektivtrafik. Viktig och grundläggande samhällsservice uteblir eller brister för stora delar av befolkningen, till följd av att redan glesbebodda kommuner blir än mer avfolkade. Folkhälsoutmaningar om ofrivillig ensamhet och annan psykisk ohälsa kan kopplas till samma utveckling. Vidare förstärker den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning alla dessa effekter. Flera statliga utredningar har identifierat ett reformerat studiestödssystem som en viktig pusselbit för att ändra på detta.⁵¹⁵²

För att öka attraktiviteten i att bosätta sig och bo kvar i glesbebodda kommuner skrivs studielån för bofasta invånare ned med 10 procent årligen, upp till ett maximalt årsbelopp om 30 000 kronor. Berörda kommuner är de 23 glesbygdskommuner som Landsbygdskommissionen identifierat som särskilt utmanade av den demografiska utvecklingen. För att omfattas av nedskrivningsrätten krävs att personen är folkbokförd och bosatt i kommunen samt har avlagt en examen. Kostnaden för detta beräknas till ca 0,3 miljarder kronor fr.o.m. år 1.



⁵¹SOU 2020:8, Starkare kommuner – med kapacitet att klara välfärdsuppdraget.
⁵²SOU 2017:1, För Sveriges landsbygder – en sammanhållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd.